MAXIMEALT

Det här med att röka inomhus va. Jag gillar ju Barcelona på alla de vis, men att röka inomhus... man säger det jämt när man är utomlands långbortistan; "jag hade helt glömt bort hur det kunde vara". Men det är ju så! Ikväll har jag varit ute och käkat med min familj, sen mötte jag upp My & Hanna för att lyssna på jazzband i en liten bar någonstans. Vi satt i den där baren i högst 90 minuter, men ändå. Jag ser knappt skärmen just nu, förmodligen stavar jag fel utav bara fan. Mina ögon kippar efter andan och min hud osar aska.

Äckelpäckelpironparonkråkansattpåtallekvist.

eller USCH!!! som vi brukade säga förr om somrarna.

Hej hej från Barcelona.



Idag gick vi till la boqueria. Jag letade upp drakarna som jag och Ronja såg i somras, de har nämligen återkommit i mina mardrömmar sedan dess. Jag vågade titta lite närmare nu och det visade sig vara kaniner och inte drakar. Vad är det som ligger i skålen uppe till höger då? Nämen det är deras huvuden bara. Någon som är sugen på kött? Va? Va? VA?



Chokladen var en trevligare syn.



Ojoj. Dumma blogg med dassfärger. Lillebror på stranden hur som.



Blå blå himmel, man hade nästan glömt hur det såg ut.



Mamma & Anders ville bara gå i gränder.



Jaha. Nähe. Den var inte klar nu heller. Då vet man det.



Palmparkour by Sebastian. Jag behövde inte ens be om det. Vilken lyx.



Hej från Port Vell.



Hejdå från Port Olimpic.

Ibland vaknar man ju mitt i natten, för egen del beror det ofta på att jag behöver pinka. Och jag är så sömndrucken att jag inte ens hinner gruva mig för kylan som finns på andra sidan täcket, jag reflekterar överhuvudtaget inte över något när jag ställer mig upp och vinglar iväg mot toaletten. Det händer i ett töcken. Men medan jag sitter där och kissar så smyger sig verkligheten på och jag upptäcker att fan i helvetet, jag skulle kunna frysa ihjäl här inne på toaletten. Det börjar kännas som när man varit under vatten och hållit andan för länge, en panik smyger sig på; jag måste upp till ytan och jag måste upp jävligt fort. Så tar jag i med kissmusklerna för allt vad jag är värd och pressar ur mig urinet som om det vore något slags kissmaraton. Jag förbereder med några rutor papper och kör på kranen långt innan jag ens är färdig. Det börjar bli kritiskt läge, det spränger i kroppen. Måste. Upp. Till. Yt...Sängen. Jag slänger mig på toalettdörren och springer mot sängen, de sista stegen är svåra för att det kliar så i benen. Väl framme kastar jag mig ner under täckena och hämtar andan. MADE IT! Triumf. Så kryper jag ihop till ett littet littet foster och gnussar fötterna och borrar ner min kropp i lakanen och ålar mig hit och dit. Jag tycker väldigt mycket om den där stunden då jag just kommit tillbaka under täckena och gnussar på och inser lyckan i att jag ska få bli varm igen och dessutom sova lite till. Så nu ska jag göra det, åla vidare och sova lite till. Natt.

Förra fredagen var en fin fredag. Den här fredagen har jag inte ens fredagsfikat. Jag har bara sovit och slumrat hela eftermiddagen. Är ledsen för att Pamela inte kommer få sina bromsar lagade till veckan. Min stackars bil. Jag tycker inte om regnet. Snart ska jag rycka upp mig och leva fredagsliv, dricka kaffe och whiskey efter maten och såntdärnt.

Jag sms-röstade i Idol för första gången i mitt liv, gjorde tummen upp och sade: Kanoners!

Bilderna har Martina tagit.

Vispa grädde.



Läsa magasin.



Se sig själv, fast en annan dag, en annan tid.



Äta kaka.



Vara torsdagsfin.

Hej blogg.
Idag har varit en bra dag men nu plötsligt fick jag en så väldigt dålig känsla i kroppen. PANG! sa det och nu sitter jag på helspänn. Ungefär som att någon ska dö i natt och att jag egentligen vet om det och borde varna den här personen. Eller kanske som att jag har glömt något jätteviktigt som kommer få det att kännas som att jag faller fritt och kräks upp magen när jag väl kommer på vad det är. Eller som att någon katastrof händer precis just nu, på andra sidan jordklotet, och att ingen i vårt land vet om det än förutom jag och min känsla.

Tänk om jag skulle vara synsk? Tänk om någon ska dö inatt? Lås om er, snälla vänner.

Eller så är jag bara lite stissig av allt kaffe jag druckit idag.
Så kan det förstås också vara.

Idag har jag varit på några diarium och hämtat ut handlingar, fastnade särskilt i länsrättens pärmar med domar. Nästan varje dag så är det en människa som får avslag för sjukpenning/livränta/sjukersättning etc. Och i varenda dom så finns det minst två läkare som styrker den klagandes berättelse MEN så kommer den där satans försäkringskassans medicinska rådgivare (som förmodligen inte ens har träffat den sjuke i fråga) och motsätter sig. Länsrätten: Avslår.

Ett ex: En snubbe som jobbar på ICA har haft mångåriga besvär med ländryggen som nu har förvärrats. Han vill ha en fjärdedels sjukpenning trots att han egentligen inte borde jobba mer än högst 50%. Han kan inte sitta ner längre stunder, han kan inte böja sig fram ordentligt, han är stel i sina rörelser och klarar inte tyngre lyft, hans finmotorik fungerar ibland inte eftersom att han brukar domna bort i armar och ben. Hans arbetsförmåga är nedsatt till hälften och han behöver regelbunden träning med sjukgymnast för att få förbättrad funktionsförmåga. Detta säger en teambedömning, överläkaren på neurologkliniken och en distriktsläkare på en hälsocentral. MEN - surprise - försäkringskassans rådgivare håller inte med. Länsrättens beslut: Avslag, han får ingen sjukpenning alls.

Som sagt, en människa varje dag, historierna ser i princip likadana ut. Försäkringskassan kan äta mitt bajs, spy upp det och sen äta det igen. Sen kan dom spy upp bajsspyan och efter det kan dom gnugga ansiktet i bajsspyspyan. Och sen kan dom... (...tänk en forsättning tagen ur Family Guy).